”Som utbildad jurist har jag stor respekt för lagar och regler, och tilltro till lagstiftarens välmening när reglerna skapas. Samtidigt vet jag också att även de mest genomarbetade konsekvensutredningar kan inte förutse alla potentiella konsekvenser av regelverket. Därför vill jag avlägga detta vittnesmål för att uppmärksamma de negativa konsekvenserna som den nuvarande ordningen skapar för individen och samhället i stort, eftersom jag anser att den behandling som dyslektiska elever utsätts för i skolan skapar inte bara känslomässigt lidande hos individen utan har även samhällsekonomiska konsekvenser. Vi har helt enkelt inte råd att låta dyslektiker att misslyckas i skolan!
Ett färskt exempel på det är rapporten Värdet av dyslexi som har nyligen lanserats av Prinsparets Stiftelse tillsammans med EY Sverige, och som lyfter fram styrkor som är ovärderliga i framtidens arbetsliv och som enligt forskning är vanliga bland personer med dyslexi.
Så skriver H.K.H. Prins Carl Philip i förordet:
Som rapporten understryker, behöver framtiden dyslektiskt tänkande. Genom att tekniken konstant utvecklas hittar vi nya och geniala sätt att utföra de uppgifter som dyslektiker har kämpat med, samtidigt som vi mer och mer värdesätter och ser behovet av de färdigheter som kommer naturligt för dyslektiska tänkare – allt från innovation till problemlösning, till kommunikation och inspirerande ledarskap.
Det är alltså bland dyslektiker som dessa empatiska läkare, innovativa ingenjörer och sjysta, motiverande chefer som alla vill ha finns! Men hur kan vi få dessa rätta personer på rätt plats om elever med dyslexi blir marginaliserade i skolan och följaktligen även vid antagning till fortsatta studier som primärt är byggt på betyg? Som dyslektiker uppmanas man ganska tidigt tänka den så kallade ’andra chansen’ såsom komvux, högskoleprovet mm. Det är fantastiskt bra att dessa möjligheter finns men de är just ’andra chansen’ för de som inte presterade i skolan. Denna bild har blivit väldigt tydligt i diskussionerna om högskoleprovet under pandemin. Min fråga är: varför ska man sikta på andra chans om man inte riktigt fått den första?
Vad händer egentligen med elever med dyslexi i våra skolor? Här är vår historia.
Jag vill inledningsvis understryka att vår dotters skola kan anses vara en bra skola i sammanhanget eftersom den ordnar specialpedagogiskt stöd, särskilt när man har fått sin diagnos. Men även med dessa relativt goda förutsättningar är vår dotters skolgång en ångestfylld och osäker hinderbana.
Vi hade ingen aning att det fanns dyslexi släkten. Jag är en invandrare och fick veta om att dyslexi fanns överhuvudtaget bara när jag kom till Sverige, och det är från min sida som dyslexin kommer. Efter sju terminer i skolan med återkommande magont för vårt barn och vår föräldrar oro och förtvivlan över de enorma svårigheterna i skolan för vårt i övrigt helt normalt begåvat barn, blev det dags för en dyslexiutredning vårterminen i årskurs 3. Ja, det innebär att tidpunkten för dyslexiutredning sammanfaller med de första nationella prov som den unga eleven ska göra, och att de redan utsatta elever hamnar i en dubbelt påfrestande situation då både nationella prov och dyslexiutredning är utmaningar i sig. Är det verkligen rimligt och humant?
Dyslexidiagnos kan bli en enorm lättnad eftersom det ger en förklaring till svårigheterna i skolan, men det betyder knappast ’happily ever after’ för eleven i skolan. Vi kan vittna till båda delarna. Resultatet från nationella prov för vår dotter blev förstås fasansfullt. Som tröst har lärarna förklarat att vår dotter skulle har fått godkänt på läsförståelsen om de fick läsa upp texten för henne.
’Det är inget fel på dig men du får underkänt ändå eftersom reglerna är som de är’ är uppenbarligen det bästa en elev med dyslexi kan få i nuläget. Jag kommer ihåg min känsla av förtvivlan när jag fick inse det. Hur tänkte man här? Det är ju lika absurd och diskriminerande som att ge underkänt i idrott till en CP-skadad rullstolsbunden elev för att hen inte kan springa med benen eller en blind elev skulle bli underkänd i läsning för att hen måste läsa med ögonen.
Nationella prov har en särskild plats i elevens skolgång. Att misslyckas på nationella prov slår hårt mot självförtroendet och studiemotivation, och även studieresultat. Skolverket skriver tydligt på sin webbplats att resultatet på nationella prov ska särskilt beaktas vid betygssättning. Även de lagstadgade undantagen som går att göra pga. dyslexi och frågan om bedömning och betygssättning för elever med dyslexi generellt är än mer av snårig juridisk djungel som lärarna är inte rustade att navigera i. Ett exempel från vår verklighet – en lärare beklagar sig för att två ansvariga myndigheter, Specialpedagogiska skolmyndigheten och Skolverket, ger olika tolkningar av regelverket och lämnar en lärare med väldigt lite verktyg att fattar beslut om betyg som får enorm påverkan på elevens framtid eftersom system med antagning till fortsatta studier är främst byggt på betyg. Så våra redan överbelastade lärare tvingas att agera hobby jurister som får ’leka’ med våra barns framtid. Är det verkligen all rättssäkerhet som barn med dyslexi förtjänar?
Om att tillåta dyslektiska barn att använda hjälpmedel på nationella prov i åk 6 kan bli ett litet steg i riktningen att ge dessa elever bättre förutsättningar att lyckas i skolan, är det ansvarslöst att inte ta det steget. Det är också viktigt att komma ihåg att använda hjälpmedel är en utmaning i sig; tänk gärna på att det är ganska unga barn som dels behöver lära sig själva tekniken och vänja sig vid hjälpmedel, dels konfronteras de med insikten att de är annorlunda samtidigt som man vill förstås passa in. Långt ifrån alla vuxna klarar av att ta itu med sådana utmaningar och identitetsfrågor!
Jag och min man känner tyvärr ingen tillförsikt inför nationella prov i åk 6 som vår dotter har nästa år och vill vädja till dem som har möjlighet att förbättra skolgången för barn med dyslexi att börja agera för en positiv förändring. Om vi tar god hand om dyslektiska barn i skolan nu, är det de som kommer att ta god hand om vårt samhälle i framtiden!”
ꟷ Natalia Natasha Österman, dyslektiker och mor till en elev med dyslexi
————————————
”Jag arbetar som speciallärare och arbetar med studierna låg och mellan. Jag ser idag elever med dyslexi ge upp NP pga av de höga kraven. Det är för kravfyllt att genomföra testerna. Vänligen ändra på detta! Tillåt att elever få genomföra testet auditivt, då har fler elever chansen att lyckas. Det är ändå motsägelsefullt att påstå oss sätta elevers behov i fokus sedan erbjudes inte dom rätta resurser som eleven egentligen behöver. ”
ꟷ Elena Isak
————————————
”Tycker ovanstående ämne är jätte viktigt och så bra att det tas upp! Har själv dyslexi och detta upptäcktes inte förens när jag var 29 år gammal och gjorde ett test på högskolan. Har aldrig förstått varför just jag har varit tvungen att läsa dubbelt så länge som mina klasskompisar för att kunna förstå och få bra betyg. Detta uppmärksammades inte då jag hade bra betyg men gud vad jag fick kämpa. När jag fick mitt intyg och fick tillgång till en e-bok där jag kunde lyssna på texten så förenklades hela min vardag och studietid. Tycker verkligen att personer med dyslexi ska få ha NP genom att kunna lyssna på text och frågor! Det skall vara rättvist för alla och man har rätt till lika villkor för att kunna lyckas i livet, speciellt elever med särskilda behov som dyslexi! Denna fråga är så viktig och tack snälla att den tas upp.”
ꟷ Person med egen dyslexi
————————————
”Min upplevelse är att nationella proven i årskurs 3 går att anpassa i stor utsträckning. Det går exempelvis att dela upp proven på flera olika tillfällen och de elever som har svårt gällande avkodning kan dela upp texten och även läsa den högt för en vuxen.
I de högre åldrarna däremot tycker jag inte att elevernas kunskaper prövas då de ska göra flera prov under samma dag. De elever som inte har den uthållighet och ork som krävs för att genomföra dem blir lidande.
Jag tycker att hörförståelse borde läggas till som en del i nationella proven. Det skulle ge en tydlig signal att det också är en viktig del. Däremot tycker jag att det är bra att elevernas läsförmåga testas, genom att de läser själva.
Det är dock viktigt att skolan anpassar proven så att inte elevens självkänsla påverkas negativt.”
ꟷ Förälder till barn med dyslexi och speciallärare.